Får se hur länge Linux Mint överlever på jobbdatorn. Hittills har jag inte hållit mig speciellt länge till Linux när jag haft det som enda installerade operativ.

Installation

För många verkar just installationen vara viktig, och visst är den det, men jag tycker ändå att installationssekvensen är överreklamerad. Här var det inga konstigheter, den gick förhållandevis snabbt och var väldigt enkel.

Första boot

Vid första booten så slog det mig hur likt Vista gränssnittet faktiskt är. Det mesta är kvar, alla halvtransparenta fönsterkanter o.s.v. Rent visuellt är det alltså inga större förändringar man märker vid första anblicken, förutom taskbaren. Just taskbaren är rätt så omarbetad i Windows 7, och inte bara till det bättre enligt mig. Den mycket irriterande funktionen “gruppera” från XP (fanns den i Vista också?) är tillbaka. Vad det i princip innebär är att flera fönster som hör till samma program hamnar under samma ikon i taskbaren. Synnerligen irriterande om du t.ex. har flera chattsessioner i Live Messenger uppe och någon skriver till dig. Du ser inte vem som gör det, och bara för att ta reda på det måste du klicka en gång. Tummen ner för det.

Med det väl avstängt så uppenbarar sig förbättringarna. Många självklara funktioner som borde varit med redan från Windows 95 har nu hittat vägen in i operativet, som t.ex. att flytta runt öppna applikationer i taskbaren. En annan grej som liknar “gruppera” men inte är lika aggresivt är att olika fönster från samma program hamnar bredvid varandra, så att man får en slags visuell indikation på att de hör ihop. Trevligt!

Du har också möjligheten att “pinna” program till taskbaren. Det innebär att ikonen syns även fast programmet inte är öppet, så man kan säga att det en slags kombinerad taskbar och quick launch bar. Det här gillar jag också, riktigt genomtänkt faktiskt.

Ytterligare en skillnad som man kanske inte tänker på (eftersom de flesta ändå stänger av den), är att sidebaren är borta. Känns helt rätt!

Programkompatibilitet

Alla program och mjukvaror jag hittills har slängt på Windows 7 har fungerat klockrent. Har även funnits drivrutiner till allting jag behövt (ATI grafikkort, Creative X-Fi ljudkort). Precis som det ska vara.

Windows Explorer

Windows Explorer har fått sig en liten, men välbehövlig, grafisk uppdatering från den som fanns i Vista. Den där hiskeligt mörkblåa baren med menyalternativ har bytts ut mot en betydligt trevligare, ljusblå historia. Dessutom har hela vänsterbaren förbättras avsevärt och känns allmänt smartare. Något speciellt kan jag inte peka på, det bara känns mer genomtänkt.

Prestanda

Ett av mina första intryck var att operativet kändes väldigt lättdrivet och responsivt jämfört med Vista (SP1), som jag körde innan. Hittade några tester på nätet där de testade just prestandaskillnaderna mellan just de nämnda operativsystemen, och i rena siffror så är Vista faktiskt marginellt snabbare. Dock så höll skribenten av den artikeln med mig om att Windows 7 känns snabbare, och det är det som räknas.

Spelprestanda är dock en helt annan femma. Vems fel det är vill jag inte rådda i, men spelprestandan är klart undermålig den i Vista. För att göra en jämförelse så kan jag utan vidare problem spela Team Fortress 2 på högsta inställningarna i 1680×1050 i Vista, medan i Windows 7 är det omöjligt. Även med inställningarna neddragna till medium dras det med svåra prestandaproblem. Dock så ska det kommas ihåg att Windows 7 inte är släppt ännu, och alltså finns det gott om tid för Microsoft/drivrutinstillverkarna att fixa till prestandasvårigheterna.

Sammanfattning

På det hela sammantaget så gillar jag Windows 7. Så mycket att jag anser att Vista redan är en parentes i historien, ett riktigt snedsteg från Microsofts sida. Windows 7 är allt som Vista inte var, men borde varit, när det släpptes. Halleluja!